Jägare och bönder — en annan bild av ADHD

Jägare och samlare mot bönder. Det är en bild jag ofta använder med mina ADHD-klienter, för den flyttar frågan från vad det är för fel på dig till hur samhället är utformat.

Olika hjärnor för olika uppgifter

Tanken är att naturen skapat olika hjärnor med avsikt. En hjärna skulle vara modig och våghalsig: jaga, prova okänd mat, upptäcka nya områden, klättra i träd. En annan skulle stanna på marken och samla, plocka, lagra och följa naturens gång. En tredje ville stanna på samma plats, äta samma mat, tämja djur i stället för att leva bland de vilda — och hellre försvara sig än anfalla.

Min egen tolkning är att ADHD-hjärnan är den som driver utvecklingen framåt genom nyfikenhet, snabbhet och risktagande, medan den neurotypiska hjärnan är den som ser till att arten faktiskt överlever genom att ta det lugnare, stanna kvar och arbeta metodiskt. Inget av det är rätt eller fel. Vi är förmodligen färre av oss neurodivergenta av rätt uppenbara skäl — vassa tänder, spännande bär och höga träd tar sin tribut.

Jägar- och bondebilden är en hypotes och en pedagogisk liknelse, inte ett bevisat evolutionärt faktum. Jag använder den för att den gör något med hur mina klienter ser på sig själva — inte för att den avgör frågan om varför ADHD finns.

Vad den säger om skolan

Det som gör bilden användbar är vad den säger om nuet. Dagens skola är byggd för en av de här hjärnorna, och den som behöver röra sig, testa och följa sin nyfikenhet får ständigt höra att hen gör fel.

Frågan jag återkommer till är hur många vi missat genom att aldrig ge dem en chans att utveckla sina intressen och fixeringar, och att leka fram sina idéer. Varje barn med ADHD som sitter i skolbänken idag är en möjlig konstnär, musiker, uppfinnare eller skapare. Vi kan inte alla vara bönder. Någon måste få gå ut och jaga, annars dör vi ut vid första missväxt.