Stimming och ADHD

Stimming är ett av de mest missförstådda ADHD-dragen. Det förknippas oftast med autism, med utbrott eller med att gunga fram och tillbaka. Det viktigaste är inte hur det ser ut, utan varför vi gör det.

Två syften

Stimming är självstimulerande beteende med två huvudsakliga funktioner: att lugna ner nervsystemet, och att öka stimuli så att vi kan fokusera. Det sker oftast omedvetet, eftersom de flesta med ADHD aldrig fått lära sig vad stimming är eller varför de gör det.

Upptäcker du att du stimmar, och vet du vad det betyder, blir det en användbar signal: just nu händer något som stressar kroppen, och hjärnan gör vad den kan för att få dig lugnare eller mer fokuserad.

Så här ser det ut i praktiken

De välkända exemplen — att upprepa ett ljud högt, att pilla med något i händerna, att gunga — är faktiskt de ovanligaste, och förekommer främst vid tyngre tillstånd. Så här stimmar de flesta av oss:

• Beröring som lugnar och skärper fokus: dra i håret, klia sig, bita på naglarna, bita på läpparna och insidan av kinden, svälja ofta, gnissla tänder, knäcka fingrarna.
• Att blinka mycket eller harkla sig ofta.
• Att klottra, att zooma ut, att gå omkring medan man pratar eller lyssnar. Allt det ökar stimulansen och därmed fokus.
• Att ständigt byta position när man sitter. Det är också självstimulering, och det är ofta det som gör att vi klarar av att sitta kvar.

Avbryt aldrig någon som stimmar

Det värsta man kan göra är att avbryta och skämma ut: sluta bita på naglarna, sluta klia dig, sluta trampa med foten, sitt still. Det du ser är en signal om att personen framför dig antingen är stressad och behöver reglera ner — eller är så understimulerad att hen måste hålla sig igång för att kunna följa med.

Det som triggar stimming hos oss är just de två ytterligheterna: understimulans och tristess, eller överstimulans och ångest. Och nej, det är inte något som bara neurodivergenta gör — neurotypiska hjärnor stimmar också.

Så länge stimmingen fyller sin funktion är den inget problem, utan en lösning. Blir den självskadande — om någon biter sig blodig eller inte kan sluta — är det däremot en fråga för vården, inte för coaching.