Maskering och ADHD

Dags att sätta på masken igen. Så tänker många tjejer och kvinnor med ADHD inför skol- och jobbstarten. Jag får meddelanden om ångest, illamående, sömnlösa nätter och enorm stress — och sedan kommer de till skolan eller jobbet, och alla ser någon som är stabil, lugn, fokuserad och har kontroll. Jag har själv fått höra det: du har alltid koll, du är så välorganiserad, du vågar så mycket.

Vad maskering är

Maskering är att aktivt dölja sina symtom för att passa in. Den är vanligare hos kvinnor än hos män med ADHD, eftersom kvinnor oftare vänder symtomen inåt medan män oftare agerar ut. Det är också därför så många tjejer missas: de som lider i det tysta syns inte.

Så tar sig maskeringen uttryck

• Att spänna hela kroppen för att stå emot impulser. Det kostar enormt med energi och ger muskelspänningar.
• Att låsa kroppen för att undvika motorisk överaktivitet.
• Att ständigt kontrollera att man har koll på sina saker och sina planer. Det kan se ut som tvångsbeteende, men är en rimlig reaktion på att man faktiskt glömmer annars.
• Perfektionism, ibland i gränslandet mot tvång.
• Att använda stressystemet för att komma igång — se allt som en tävling, eller medvetet tänka på sådant som väcker irritation eller oro för att få fart.
• Att sluta visa egna reaktioner och i stället spela upp de uttryck som förväntas, eller som andra visar.
• Att lägga sig på en väldigt teoretisk nivå, både för att öka stimulansen och för att framstå som kompetent.
• Att prioritera bort återhämtning och hemmet för att orka med det som syns utåt: jobbet och de sociala åtagandena.

Vad det kostar

Efter en hel dag av maskering är man helt slut. Man har ju inte fått vara sig själv en enda gång. Många beskriver att de bara vill lägga sig och sova bort resten av veckan.

Att upprätthålla fasaden är ett arbete i sig, och vi lever i ett samhälle som premierar neurotypiska beteenden. Att bete sig neurodivergent betraktas fortfarande ofta som en avvikelse — ett störmoment för läraren eller arbetsgivaren.

Men den mest plågsamma delen är ensamheten. Om du aldrig tillåts vara hela ditt jag får du heller aldrig veta vilka sammanhang som hade kunnat ta emot dig. Och risken är att du till slut inte tar emot dig själv, utan ständigt signalerar inåt att du bara får finnas till på vissa villkor.

Det går att avmaskera, men sällan över en natt och sällan överallt samtidigt. Det brukar börja med ett enda sammanhang där du provar att vara lite mer dig själv, och att märka att det höll.