Poltänkande och ADHD

Poltänkande är ett begrepp jag myntat för mina klienter, för att beskriva något deras dopamindrivna hjärnor gör hela tiden. Allt eller inget, svart eller vitt, noll eller hundraåttio grader. Något däremellan finns inte. Du är antingen sämst på något eller bäst — inga andra alternativ.

Känner du igen dig?

Du ser någon segla vid horisonten. Du blir fascinerad. Det här måste jag prova, det ser fantastiskt ut. Hjärnan driver på, för här finns dopamin att hämta. Du testar. Det går inte alls bra, för du förväntade dig att vara mästare på första försöket. Hjärnan ser inte längre någon dopaminkälla. Game over.

Eller: du ska måla. Nu ska du minsann bli Leonardo. Du köper penslar och färger och känner en fullständig rusch. Du börjar. Det blir uselt. Två dagar senare samlar penslarna damm. Från noll till hundraåttio grader på ett dygn.

Hjärnan måste se belöningen

Det här händer inte för att du saknar disciplin, utan för att du ännu inte förstått hur din hjärna arbetar. ADHD-hjärnan måste se dopaminet, och det måste ligga någorlunda nära. Du kan inte säga till en elev med ADHD att om hen gör läxan idag blir hen ingenjör om femton år. Den kopplingen finns helt enkelt inte.

Arbeta med poltänkandet, inte emot

Din hjärna kommer alltid att tänka i poler. Acceptera det, och flytta i stället på vad som ligger i ändarna av skalan. Vill du måla ska första målet inte vara en tavla som Louvren vill köpa, utan att färglägga en mandala du skrivit ut. Sätt som mål att göra en mandala om dagen i två veckor innan du tar nästa steg.

Nu ser du resultat snabbt. Hjärnan får simma i dopamin, du har fortfarande ditt poltänkande — men du kan faktiskt bli mästare på att färglägga mandalor, och det går fort. Noll eller mästare, precis som förut. Bara på en skala där du hinner vinna.

Så ökar du chansen att det blir gjort

• Det måste ligga framme. Hjärnan behöver se det för att komma ihåg att det finns.
• Det måste ligga inom räckhåll för din nuvarande förmåga — inte för lätt, inte för svårt.
• Tydliga delmål, tillräckligt täta för att hjärnan ska hinna känna sig duktig på vägen.
• Helst någon som vet att du håller på. Ansvarighet gör mer än viljestyrka.
• Konkreta belöningar längs vägen. När jag färglagt tillräckligt många mandalor köper jag bättre penslar.