Katastroftänkande och ADHD

Din vän svarar inte på sms. Chefen vill prata med dig en stund. Sonen svarar inte när du ringer. Du har ont i sidan. Det luktar rök i tvättstugan. Kan din hjärna tänka ut femtio katastrofscenarier på en minut? Min kan.

Varför just katastrofer?

Katastroftänkande är mycket vanligt hos ADHD-hjärnor, och det är en kombination av flera saker som gör det:

• Känslomässig dysreglering, och den avvisningskänslighet som ofta följer med.
• Högre grundnivå av stress.
• Livlig fantasi och mycket snabba tankeprocesser.
• Mentala låsningar, där hjärnan kidnappar en helt — och den paralys som kan följa.
• Hjärnans behov av att analysera varje situation, sortera in den och hitta en lösning. Saknas det data fyller den ut tomrummet själv. Och den fyller det med katastrofer.

Det sista är nyckeln. Tystnaden i ett obesvarat sms är inte tom för en ADHD-hjärna. Den fylls omedelbart, och sällan med något trevligt.

Vad som bryter mönstret

• Rör på dig. Spring bort ångesten, låt hjärtat pumpa. Det är det snabbaste sättet att flytta kroppen ur läget.
• Vokalisera. Sjung, nynna, låt långa vokalljud. Det stimulerar vagusnerven och lugnar ner.
• Använd historisk överblick. Vad hände förra gången han inte svarade i telefon? Ingenting. Och gången dessförinnan?
• Gör något. Vad som helst, för att undvika att fastna i paralys.
• Prata med den det gäller. Be chefen skriva vad mötet handlar om. Be dina vänner höra av sig oftare.
• Kartlägg dina triggers. Skriv ner allt som får dig att sätta dig i regissörsstolen för säsongens skräckserie.
• Ge hjärnan något annat: en kall dusch, en promenad, eller för den delen fem minuter med kattvideor. Oxytocin räknas också.
• Acceptera att det kommer att hända ibland. Målet är inte att aldrig katastroftänka, utan att inte tro på allt hjärnan hittar på.

Det som gör störst skillnad över tid är att lära sig ta ett steg åt sidan och se på tanken i stället för att stå mitt i den. Det går att öva upp, och det är en stor del av det jag arbetar med.