Tidsblindhet och ADHD

Jag har ett möte klockan tre. Hjärnan har redan låst sig i vänteläge, och hela dagen fram till dess känns som att hänga i ett vakuum. Samtidigt händer ingenting förrän det är fem i tolv — då fixar ADHD-hjärnan allt med ljusets hastighet. Känner du igen dig? Då är det dags att prata om tid.

Vad tidsblindhet är

Tidsblindhet är inget diagnoskriterium, utan ett begrepp som beskriver något de flesta av oss med ADHD känner igen: att tid inte går att se, bara att känna. Vi märker den när den börjar ta slut. Då kommer adrenalinet och dopaminet, och plötsligt tänker vi klarare och arbetar effektivare än vi gjort på flera veckor.

Jag brukar säga att tid för en ADHD-hjärna inte är linjär. Det finns inga linjer, bara vakuum och punktstunder. Därför arbetar vi intensivt och gärna allt på en gång, och därför blir det som ligger mittemellan svårt att förhålla sig till.

Tre saker hjärnan möter motstånd i

Forskningen brukar peka ut tre områden:

• Tidsuppskattning, både bakåt och framåt — hur lång tid något tog, och hur lång tid det kommer att ta. Det är den vanligaste svårigheten, och förklaringen till varför så mycket blir gjort i sista stund.
• Hastighet — hur snabbt något egentligen borde gå. Det märks särskilt på uppgifter där hjärnan inte ser någon dopaminkälla. Min son kan borsta tänderna i tio minuter, men står egentligen framför spegeln och gör något helt annat.
• Framtid mot nutid. Flera forskare beskriver ADHD-hjärnan som att den lever konstant i nuet och har svårt att skilja idag från imorgon.

Vi lever i nuet — men inte på det sätt du tror

Har du med ADHD någon gång fått höra att du aldrig stannar upp, att du aldrig lever i nuet? Det är precis tvärtom. Det är i nuet vi lever, bara i nuet. Därför hoppar vi till nästa uppgift och nästa och nästa: hjärnan uppfattar att allt måste ske nu, eftersom någon annan tid inte riktigt finns.

Nervsystemet lever i samma nu, alltså i ett ständigt beredskapsläge, och det går inte att meditera bort hur mycket yoga man än hinner med. Det är därför vi kan uppfattas som otåliga och stressiga. Och det är därför det är så påfrestande att stå i kö, vänta på sin tur eller ha ett möte långt fram i tiden.

Det som faktiskt hjälper

Det finns verktyg som fungerar, men de börjar inte med ännu en kalender. En kalender förutsätter att du redan kan se tiden, och det är just det som inte fungerar. Det som brukar ge effekt är att göra tiden synlig och kroppslig i stället för abstrakt: timers som syns, uppgifter som får en fysisk plats, rutiner som inte kräver att du kommer ihåg dem.

Och att sluta klandra sig själv för att femtio minuter kändes som tio. Det är inte slarv, det är hur hjärnan uppfattar tid. Tid är också det ämne som oftast kommer först när jag börjar arbeta med någon ny — och det går att göra något åt, utan att du behöver bli en annan person.